Han la ner kikaren på byrån och suckade lätt. I fönstret långt bort på andra sidan gatan lyste det fortfarande, det betydde att hon fortfarande var vaken. Skulle han få se henne inatt? Från början när han hade råkat se henne skämdes han, man tittar inte på andra människor när de byter om, men han kunde inte låta bli att svepa med kikaren mot hennes hus, lite förstulet så där och om han då av misstag skulle se henne kunde väl knappast någon klandra honom. Med tiden var det som att han hade lärt känna henne både innan och utan, han visste vilka kvällar hon gick och la sig tidigt, vilka nattkläder hon föredrog och han kände inte längre några samvetskval över att se på henne när hon tog av plagg efter plagg bakom sina dåligt stängda persienner. Det var mer av omtanke, ja, för att se så allt var som det skulle. För om något skulle hända kunde han ju ingripa fort, bara att lyfta luren och ringa 112.

En gång hade hon inte varit ensam. Generad vände han sig snabbt bort och bestämde sig för att inte titta dit på några dagar. Men nyfikenheten tog överhanden, han kunde inte låta bli. Hon var ju dessutom så vacker och hennes nakna kropp verkade fulländad, i alla fall att döma av det lilla han kunde se på sådant avstånd.

Ikväll kändes det som om något var fel. Klockan var mycket senare än vanligt och det lyste fortfarande i hennes sovrumsfönster. Kunde hon kanske ha åkt till en vän över natten och glömt lampan? Nej, det trodde han inte. De nätter hon inte var hemma lyste det aldrig. Till slut såg han äntligen en rörelse bakom gardinen och han kunde andas ut. Han lyfte upp sin kikare och mycket riktigt, där var hon. Vardagsklädd noterade han. Undrar om hon fortfarande har kvar det tunna vackra nattlinnet hon köpt i somras? Men nej, inte nu på vintern då det var kallt. När lampan släcktes i rummet snett över gatan gick också han och la sig.

Han mindes fortfarande första gången han såg henne i närköpet, håret i en knut på huvudet, en vit t-shirt och tighta jeans. Att han aldrig lagt märke till henne förut! Men hon kanske var nyinflyttad? Några gånger senare försökte han sig på att säga hej men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Hon tittade på honom med förvånad min och utan något svar gick hon bara vidare mot mjölkdisken. Efter det försökte han aldrig mer.

Han tyckte själv att det började likna förföljelse det han höll på med. Ett tag var han desperat att få veta vem denna gudomliga kvinna var. Han tog snabbt reda på var hon bodde och vad hon hette men något nummer kunde han inte hitta. Och hade han gjort det skulle han ändå aldrig ha ringt, men det hade varit trevligt att ha trots allt. Som att vara ett steg närmare henne. Han visste inte vad hon gjorde om dagarna, eller vilka hon umgicks med men antog att hon var singel. Hon borde väl ha haft en karl där ibland som hälsade på annars tyckte han. Men det var synd och skam på en sådan kvinna att leva ensam. Eller nästan ensam, han hade sett henne köpa kattmat en gång och undrade om hon hade en eller flera. Hennes matvanor verkade annars som vems som helst, vanlig mat, ibland något extra till helgen.

I en våg av dåligt samvete över sitt eget beteende hade han en gång lämnat ett kort i hennes brevlåda med det enkla ordet ”Förlåt” på. Han hade så klart försäkrat sig om att hon inte var hemma, men efteråt kände han sig mest dum. Vad skulle han göra så för? Det hade väl varit enklast att bara lämna henne ifred och strunta i alltihop. Men det var något särskilt med henne, det kunde inte förnekas. Det måste det vara så som han betedde sig.

Hon gäspade sömnigt och tittade på klockan, halv fem på morgonen. Ännu en natt hade hon suttit vid datorn i ett försök att bli trött. Hon tittade förstulet mot huset på andra sidan gatan, det lyste svagt i ett av fönstren och hon såg något som glimmade till. När hon först la märke till det blev hon mest förbryllad över vad det kunde vara men efterhand insåg hon att det faktiskt satt en människa där natt efter natt. Hon undrade vad det kunde vara för konstig typ som satt vaken vid fönstret och tittade runt på grannskapet. Men det är klart, alla är väl nyfikna.

Och så var även hon. Så en natt när hon släckt ner alla lampor satte hon sig vid sovrumsfönstret med sin morfars kikare för att se vem sjutton det kunde vara. Var det en gammal pervers farbror som satt och tillfredsställde sig själv eller kanske bara en ensam människa som mest var lite nyfiken på vad grannarna hade för sig i sina hem? Det enda hon kunnat urskilja var att det rörde sig om en man, max medelålders och med mörkt hår. Ganska lång och så hade han fula gardiner.

Hon tittade efter honom fler nätter och blev lite chockad när hon förstod att det bara var ett hus som verkade intressant, hennes hus och till råga på allt mot översta våningen där hon bodde. Men med tiden kändes det som en gammal vän att se honom sitta där varje natt innan hon skulle sova. Men hon kunde ju lika gärna ha inbillat sig, han kanske inte ens tittade i den riktningen och om det nu var så fanns det väl inget som sa att det var just mot hennes våning. Samtidigt kände hon sig lite upphetsad av möjligheten av att ha en hemlig beundrare, hon kände sig smickrad helt enkelt. Hon kände sig lite löjlig också, tycka om att en helt främmande människa såg på henne när hon bytte om. Men hon gjorde det långsamt och omsorgsfullt, det gick till och med så långt att hon köpte nya fina pyjamasar och några vackra nattlinnen. Men hon försvarade det med att hon faktiskt hade rätt att känna sig vacker, oavsett vem som tittade eller inte.

En natt glömde han bort sig kikarmannen, för han hade rummet fullt upplyst och hon tog genast chansen. Men det var något bekant över honom, hon kunde bara inte placera honom. Det tog en stund men när hon kände igen honom, verkligen kände igen, så blev hon så generad att hon inte kunde förmå sig till att byta om i sovrummet på flera nätter. Det var en man hon sett några gånger i närköpet vid hörnet, en väldigt snygg man till råga på allt. Han hade hälsat en gång men hon blev så ställd att hon inte visste vad hon skulle svara. Hej hade ju varit det uppenbara men vem tänkte på det förrän efteråt. Nu hoppades hon bara att han inte kunde känna igen henne men det måste ju ändå vara något hos henne som intresserade honom, annars hade han ju knappast suttit där varje natt. Visst, hon var mycket intresserad av att lära känna honom närmre men hur var ju en gåta, och om han skulle känna igen henne skulle hon hellre sjunka rakt genom jordens yta.

En dag bestämde hon sig för att ta mod till sig och skrev ett litet brev som hon sedan lämnade i hans brevlåda. Kort sagt bjöd hon in honom på en fika följande eftermiddag med signaturen ”Nattflicka”. Förstod han inte vem hon var behövde hon ju inte oroa sig. Men om han gjorde det… Hon kände sig fruktansvärt nervös inför morgondagen.

Men det var hon inte ensam om, för i huset snett mittemot satt en man och begrundade det korta meddelandet han fått. ”Nattflicka”, kunde det vara någon annan än… Men kunde det vara möjligt, ville hon verkligen träffa honom? Och hur visste hon..? Många frågor snurrade runt i hans huvud men han tänkte ändå gå dit på utsatt klockslag och förberedde sig på det värsta.

Han tog på sig ett par rena jeans och tog en skjorta utanpå den tunna tröjan, en sista koll i spegeln och nu var det bära eller brista. Mest brista kändes det som när han ringde på hennes dörr och hon öppnade med ett försiktigt leende på läpparna. Gud, hon var till och med vackrare än han hade föreställt sig. Hon bjöd honom att sitta ner i soffan och de sa inte många ord till varandra över teet. En besvärande tystnad täckte lägenheten.

– Visst bor du där borta? frågade hon till slut och pekade mot hans hus. Jo, det höll han ju med om och hon nickade.

– Jag… det kanske låter konstigt men, jag fick liksom för mig att du brukar sitta och titta på mig. När jag klär av mig alltså. Låt mig dö, låt mig dö nu, tänkte hon inom sig. Vad är det värsta som kan hända, han kallar dig för idiot och går och du behöver aldrig prata med honom igen. Om inte annat så för att han kommer att undvika dig. Men inom sig kände hon åtrån till honom växa, denna man som hon inte ens kände men som utstrålade en rå manlighet.

Han visste inte hur han skulle svara och skruvade på sig i stolen.

– Jo det, hrm… är väl kanske så, tyckte han och skyndade sig att tillägga;

– Men jag ber tusen gånger om ursäkt, det var inte ens meningen! Jag är inte sån egentligen, jag… det var inte menat som… började han haspla ur sig, orden bara rann ur honom.

– Nej lugn, lugn! Det var inte för att skälla ut dig som jag bjöd hit dig, sa hon för att stoppa hans enorma ordsvall. Han såg onekligen lite förvånad ut så hon började om.

– Jag ville bara lära känna dig lite, veta vem du är. Det är väl inte mer än rätt med tanke på hur väl du måste känna mig, sa hon med ett försiktigt leende. Hon såg att han slappnade av lite mer nu.

– Jag måste erkänna en sak. Jag blev faktiskt lite smickrad när jag upptäckte dig, att du satt där natt efter natt. Hon kände att hon rodnade och han såg det också. Allt var kanske inte förlorat tänkte han för sig själv. Skulle han nu äntligen få sin chans?

– Du är… en mycket vacker kvinna, sa han till slut. Jag ville lära känna dig också men hur gör man? Han lät höra ett nervöst skratt. Men jag är glad att du bjöd hit mig.

Omärkligt satte hon sig en bit närmre. Hade hon kommit så här långt fanns ingen anledning att tveka längre. Och ännu en liten bit, lagom för att han skulle registrera hennes agerande. Hon behövde inte vänta länge innan han försiktigt vände sig mot henne och såg henne i ögonen. Vilka vackra ögon! tänkte han, alldeles gröna som… som oliver. Han tyckte om oliver. Han tyckte om henne. Hennes närhet, det gick inte att motstå länge till. Så han lutade sig en bit framåt mot henne och hon mötte honom i en passionerad kyss som snart övergick till allt hetare famntag. Hon reste sig och ledde honom in till sovrummet, de kunde läsa åtrån i varandras ögon. Av åkte kläderna och täcket och när han trängde in i henne stönade hon högt av vällust, vem bryr sig om grannarna hör. Han tog henne till njutningens höjdpunkter och när det gick för henne tänkte han att det här måste vara lycka, att få hålla en vacker kvinna i sina armar och kunna ge henne det hon helst vill ha. Det tog inte lång stund innan han också kom och efteråt låg de flämtande i varandras armar och bara njöt av närheten.

Det hade hunnit bli kväll när de vaknade. Hon ville inte att han skulle gå men sa ingenting, män skräms ju ofta av en kvinnas känslor. Men de bytte telefonnummer och bestämde att de snart skulle ses igen, en snabb kyss innan han försvann ut genom dörren. Och när hon skulle sova tittade hon mot huset snett över gatan och log när hon såg reflektionen från hans kikare. Ibland måste man våga för att vinna.


Advertisements